En extra familjemedlem

av Camilla Sahlqvist den 29 juli, 2015

Att ta emot en unge i sitt hem. En annan unge än din egen, dvs vara familjehem. Det är inte gjort i en handvändning. Det är kräver sin man, host, host, kvinna. Det kräver mod, kunskap och ett jedra anamma. Det kräver dårskap och klokhet. Det kräver vanligt jädra tålamod. En fiskares bästa vän, för övrigt. Jag är fiskardotter, men nämna förmåga är inte min alltid.

Vi har varit familjehem vid två tillfällen. Båda gångerna via kommunen. Vi blir utredda, de frågar om högt och lågt. Sedan görs en bedömning huruvida vi verkar lämpliga som extrafamilj åt någon annans unge. Vissa dagar är vi odugliga, andra helt strålande. Summan av det är att vi liksom duger.

Det är inte enkla ungar som bosätter sig i familjehem. Stödet till dessa välvilligt inställda familjer är liksom inte helt hundra. Ungarna lämnas i familjen. Beslutet om att ungen får lov att bo där omprövas var sjätte månad. Dessemellan ska vi som familj ha stöd via en familjehemssekreterare och ungen, eller ungdomen via en barnsekreterare. Jodå, det låter gott och väl. Om nu verkligheten såg ut så, ja.

Vi kan stå utan ett besök i hemmet på flera månader. Vi hinns inte med. Vi kämpar med ungdomens tillkortakommanden dagligen. När det håller på att rasa samman kanske jag dristar mig till att ringa. Till svar kan jag då få ”Vad tänker du jag ska göra?”

Joserru, jag vill ha ditt öra, jag vill med ord kräkas hur jobbigt det är. Vi som par behöver stöttning av andra i samma situation. Efter att jag fått kräkas och skratta åt eländet så orkar vi ett tag till. Men det vill sig inte alltid på det sättet.

Det är då det öppnas upp en marknad. Privata aktörer öppnar upp för mer stöd, telefonkontakt dygnet runt, handledning i grupp och som par. Det låter som bomull för sargade öron. Jo, det kostar pengar farbror kommun. Det hade kostat mindre hög med pengar om farbror kommun startade liknade hem på egen hand. Familjer klarar inte de svåra barn- och ungdomar som placeras helt på egen hand, sin välvilja till trots. Vardagen är för tuff.

Att kommunen har svårt hitta familjehem är knappast en tillfällighet. Inte heller att den privata marknaden fullständigt kliver in och greppar stora andelar på denna sargade marknad. Där finns stödet, där finns omsorgen om de som vill bidra.

Det är inte raketforskning som krävs. Det är att ekvationen vrids några grader åt rätt håll. För nuförtiden tvingas farbror kommun ändå köpa de dyra platserna av det privata företaget. Snacka om att bita sig själv i svansen. Att alltid släcka bränder, det verkar vara farbror kommunens strategi. Ledsamt att skattemedel används så knepigt. Ledsamt att farbror kommun inte är smartare långsiktigt.

Hur vi gör? Jodu… väg in aspekterna-mycket stöd–inget stöd. Svårt val? Knappast.

 

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6219031http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6219031

#familjehem

 

{ 2 kommentarer }

De var färre på min gata i stan

av Camilla Sahlqvist den 27 juli, 2015

På min öde ö i havet var myggen inte så många i jalle fall. De hittade mig inte om jag hade balkongdörren öppen en natt. Här i skogsbygden, där, där…jag kan knappt andras av ilska, där hittar de jää…larna mig. Vi har haft för vana att sova med balkongdörren på glänt. El voffo gillar lägga sig utomhus och sova. Gott och väl för en finsk lapphund. Men männiksodjuret på insidan? Jotack, sover oftast grisen. Inte alla förunnat, men så har jag det. Så till den milda grad att tio mygg från djupaste jävla skogs-helvetet tar sig in. Av tre människokroppar väljer de så klart en och samma. Min. Inte Thomas. Inte Melker. Nejdå, välj Camilla som kliar tills det ser ut som kratrar på månen. Tills de blöder rinnande blod. Då är jag nöjd. Då har jag get tillbaka liksom.

Hittills har de bara kliat i tre dygn. Jodå, det går inte över i ett svep heller.

Min mer intelligenta del av hjärnan har förstått att allergi har med saken att göra. Myggor, munsår, maneter, magsjuka…det finns säkert fler åkommor som drabbar vissa men inte alla. Jag har oturen att drabbas av mygghelvetena. De kan inte gå under enbart namnet myggor, det låter ju nästan rart. Och rara, det är så långt från det de svarta små surrande skitarna är .

Jag har något minne från skogssängen där jag precis ska till att somna och en svart liten jäkel börjar surra. Jag drar täcket över huvet, försöker blunda. Men jag vet vem förloraren är i den matchen. Alltid samma visa. Jag hamnar på noll.

Det är lessamt med tio bett samtidigt. Det kan liksom kli-klia så det susar i kroppen. Säkert drar det igång flera system i kroppen. Stackars den. Å till på köpet har naprapaten börjat mumla om mitt ben som är 1,2 cm kortare än det andra. Jaha, kan vi inte bara blunda? Har ”funkat” hittills i alla fall. Ryggont? Yttepytte. Dum i huvet? Jotack, ingår.

Myggorna rår jag inte på, men för korta ben går att åtgärda. Eller åtminstone skoköp går att anpassa. Positivt tänkande medan jag kliar hål på nästa krater. Ren njutning.

{ 4 kommentarer }

Nyyyyyfiken

av Camilla Sahlqvist juli 14, 2015

När grannarna kommer hemkörande en eftermiddag stannar de till. Det var väl nåt som skulle lämnas tillbaka eller bara byta ett par ord. Som barn kan man fråga vad som helst. Som utredare inom socialtjänsten kan man också ställa nyfikenhetsfrågor. Men när man blir vuxen och sådär uppfostrad och trevlig som vi förväntas vara då […]

Läs mer

Trettio år senare

av Camilla Sahlqvist juli 14, 2015

Trettio år senare ses vi då. Vi fem som flamsade oss igenom gymnasiet ihop. Vi fem som ojjade oss över killar, livets vedermödor och karnevaler på öa. Att ses igen kan bli en jämförelseparad och besk eftersmak. Det kan också bli en helt härlig kväll med skratt från djupet av magen. Det kan bli flams […]

Läs mer

Människor

av Camilla Sahlqvist juni 30, 2015

Lagom väck efter en varm dag på jobbet. Lagom med viss tendens till överhettad hjärna. Då ska jag köpa kolsyrebubblor som jag knappt kan leva utan nuförtiden. Fel kö, som vanligt. Den till vänster går fortare trots att alla parametrar såg ut att vara på min sida här på högerflanken. ”Blåbyxor och inte nyduschad” stod […]

Läs mer

Ibland blir man förvånad

av Camilla Sahlqvist juni 29, 2015

En massagestol på gymmet kan ju vara hur gött som helst. Jodå, visst gjorde det lite ont i vaden (mina spänningar i axlarna kanske har sjunkit med hjälp av jordens dragningskraft, såsom allt annat gör på en 46-årig kropp) Ett blåmärke är högst troligt jag får imorgon. Själva ”imorgon” infinner sig. Jotack, massagestolen har satt […]

Läs mer

Betraktar människor

av Camilla Sahlqvist juni 29, 2015

Vi är ett enormt spännande släkte. Jag tar in livshistorier, jag har förmånen lyssna på dessa i jobbet. Ibland blöder hjärtat i takt med att berättelsen läggs på bordet oss emellan. Jag har lyssnat på så många att jag inte minns. Men ibland sparar jag dem. När de varit på toppen i samhället och solen […]

Läs mer

Smyger in

av Camilla Sahlqvist juni 28, 2015

Skrivandet saknas. Bokstäverna ska dansa. Dansen stannade upp. Musiken tystnade, kvar var bara bruset av E20. Inte ens hönan ville bo i hönshuset. Så kan vi bara inte ha det. Jag vill dansa, jag vill plocka blommor, jag vill gunga i takt med tunggunget på nedanvåningen från familjehemsungen. Jag vill kajaka, jag vill lyssna på […]

Läs mer

Halleluja Mia

av Thomas Olausson juni 23, 2015

Vi tar en låt som är ett säkert kort Var försiktig så du inte sjunger för fort Men det är så jävla många halleluja Egentligen hade redan vi tröttnat på den Men nu sjunger någon annan den igen Och vi delar och vi sjunger halleluja halleluja halleluja halleluja halleluja Någon står på stora scen Hon […]

Läs mer

Provfilmade för Plattform i dag

av Thomas Olausson juni 8, 2015

Jag har väl skrivit om det förr, men det tål att upprepas, att provfilma är en speciell och ofta lätt nervkittlande upplevelse. I dag har jag verkligen fått agera på det sätt jag vill. Jag och en kille till fick improvisera rätt friskt, och det var lite avklädd teaterflummig stämning i början. Det kändes som […]

Läs mer
Följ min blogg med bloglovin