Nu blir jag lite sentimental

På juldagen tog jag ett extraknäck som ordningsvakt på en festlig tillställning här i Göteborg, det är något jag sällan gör nuförtiden. Jag har varit ordningsvakt sedan 1998. Jag började i tunnelbanan (som inte alls är så tuff som alla tjatar om) och testade lite ställen i Stockholm. Inget dramatiskt, jag höll mig mest på huvudarbetsgivarens sansade ställen. Det blev Royal viking, Reisen, Kungshallen och lite andra uppdrag där. När Nalen återinvigdes blev jag snabbt engagerad, det var inte det ballaste kneget i branshen, med en genomsnittsålder på gästerna runt hundrasjuttifem år, men jag trivdes, jag gillar ju anrika ställen och historia.

Det var tur att det var enklare att jobba på den tiden, för jävlars vad naiv och vilsen jag var när jag tänker tillbaka. Hade jag blivit filmad, med dessa nu allerstädes närvarande mobiler då, hade jag inte velat se resultatet på Youtube.

Nu gör jag enstaka knäck här i Göteborg. Allt känns mindre, mindre dramatiskt, snällare och pluttigare. Det är lite med sorg som spänningen har försvunnit. Det har väl mest med åldern att göra, jag är ju en mogen man på fyrtio år nu, samt stolt pappa med hormonbortfall av sin nya roll. Göteborg är också väsentligt mycket mindre. Avenyn känns som en sommartom gata i Åmål, och för övrigt är alla göteborgare ständigt glada och trevliga.

När jag kom hem från juldagsnattens gästspel svepte en sentimental våg över mig. Då jag hängde av mig min svarta skjorta och drog av den svettiga skyddsvästen slog det mig att detta var ett av mina sista pass i civila, egna kläder. Snart kommer vi alla att vara tvungna att bära en enhetlig uniform, i alla dörrar, i alla bevakningsföretag.

Jag välkomnar den nya uniformen stort, men för mig minner samtidigt den svarta privata kostymen om mina första pass på krogen, efter vilka man strosade hem genom stockholmsnatten, endast avrustad den guldfärgade brickan. Till och med den ska ju bort nu. Då kunde man lätt stanna kvar en stund i stan för en öl med brickan undanstoppad. Det blir en annan sak nu när man kommer att vara blå från topp till tå.

Å andra sidan har jag slutat att bara stanna till och öla på gehör, det är en svunnen tid. På krogen känner jag mig som gammelfarfar och lite pinsam. I dörren känner jag mig lite som en dadda över både gäster och vissa yngre kolleger, ja även vissa jämngamla ibland faktiskt. De som är kvar i min ålder har ju ibland en viss tendens att vara kvar i en ålder vars intryck deras kroppar numera inte ger.

Vi hade i alla fall en trevlig kväll. Det var bra och avslappnade kolleger, utvalda för att samverka och trivas ihop. Vi som inte hade jobbat ihop innan fungerade bra och ingen lär ha känt sig åsidosatt. De alltför berusade gästerna leddes ut, talades till rätta och hänvisades bort utan allt för spretande direktiv från de inblandade vakterna för kvällen. Vi fungerade med andra ord väldigt bra ihop, även om gästerna snabbt och allmänt berusade sig mer än vad vi hade förväntat oss. Uppdragsgivaren M ska också ha en eloge för sin närvaro och förståelse för vårt jobb, en synnerligen bekväm person.

Jag fick för övrigt dansa lite med min ordinarie gruppledare, då vi nödgades placera en stretande kille mellan oss och bekläda dennes handleder med tandat stål för en stund. Jag måste utdela ett par vuxenpoäng till nämnde gruppledaren då han visade sig lätt handikappad med sina handskar som inte var av den greppvänliga sorten, han hade i stället beväpnat sig med ett par varma gosiga handskar av ett alldeles för mjukt och sladdrigt material. Det talar ju för att han inte räknade med att brottas under kvällen.

Julölen jag sitter med nu lär bidra till min sentimentalitet, det må så vara. Jag kommer i alla fall sakna den gamla goda tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om ordningsvakt, krogen, sentimentalitet