Jag tillhör skrået, socionomer som arbetar som socialsekreterare. De båda svarta rubrikerna, dels om dramat vid ett socialkontor i stan och nu att ett annat som står i brand, påminner om vårt utsatta yrke.
Jag medger direkt att vi valt ett svårt yrke. Ett yrke där vi arbetar med de stora livsfrågorna och i det ämnet har vi alla erfarenhet. I och med det är det väldigt lätt att tycka till om vårt sätt att arbeta. Dock är erfarenhet inte alltid detsamma som det klokaste och utbildning ger inte alltid klokskap. Jag ska inte snurra in mig där alltför mycket utan återvända till rubrikerna.
Jag minns när jag för en gångs skull försökte stå upp för, att nu är min gräns nådd. Det var en mamma som mordhotade mig, spottande och fräsande, ca 27cm från mitt ansikte. När adrenalinet hade svalnat i mina ådror och jag befann mig på kontoret i säkert förvar kom vi överens om att jag skulle göra en polisanmälan. Hot mot tjänsteman är sällan något snyggt. Men polisen i andra ändan av luren hade antingen arbetat för länge med samma sak eller så såg han på oss socialarbetare med icke allför blida ögon. För de orden han får ur sig när jag gör ett försök att stå upp för mig och i en förlängning en hel yrkeskår, är dessa ”det får ni la tåla när ni jobbar med det jobbet”.
Jag lovar att luften gick ur mig. Ja, den lilla kraften jag nu hade samlat mellan hotet och telefonsamtalet. Den här gången slutade det med att en oerhört söt, solidarisk kollega ringde upp farbror polis och talade om att han inte får lov att neka att ta emot en anmälan.
Den gången slutade det på det sättet. Andra gånger har jag låtit bli. Ett trist bemötande svider desto mer än själva den dramatiska scenen jag behövt utstå i tjänsten. Frågan är och förblir densamma, hur mycket ska jag som tjänsteman behöva ta? Och vi säger att jag blir så till den milda grad hotad att jag får psykiska besvär och måste sjukskriva mig, ska jag stå för lönebortfallet själv då?
Detta är frågor som drar igång mig som person. Jag har så svårt att se att ett av de värst utsatta yrkena när det gäller sjukskrivningsstatistiken, så ska vi som enskilda stå för bortfallet i plånboken. Jag har väldigt liten möjlighet att värja mig från de svåra situationerna, jag befinner mig oftast i de svåraste, galnaste och märkligaste i och med mitt val av arbete. När den dagen kommer då det påverkar mig och leder till sjukskrivning, är det verkligen, verkligen, verkligen rimligt att jag ska betala det jag förlorar?
Nu har jag inte en susning om vad de två händelserna rör sig om som GP skriver om, men frågan aktualiseras och jag skulle önska svar som gör mig tillfreds. Inte i stil med, ”den som sig i leken ger den får leken tåla”. Det hörde jag av min mamma som liten när jag blev ledsen, ett bemötande jag inte blev helt nöjd med. Då var det grannungen, flera år yngre än mig som jag var rädd för.
Men som lite större förväntar jag mig ett annat mottagande av arbetsgivare och tillsynsmyndigheter. Jag önskar faktiskt att det petas upp på politikernas agenda, för det är ändå de som har sista ordet i frågan. Var går gränsen för oss, frågan gäller andra utsatta yrken, även farbror Blå.
Ytterligare svarta rubriker i GP.
{ 8 kommentarer… läs dem nedan eller lägg till en }
Den galopperande kriminaliteten i Göteborg beror på mutor och fiffel inom kommunen. Mutorna kostar Göteborgs skattebetalare miljarder och därför läggs skolor och fritidsgårdar ner i parti och minut. Ungdomarna i förorterna har inte längre några goda förebilder efter skoltid som de hade haft om de hade tillbringat sin tid på en väl fungerande fritidsgård. Göteborgsvänstern har svikit förortsbarnen till förmån för mutorna.
Länge leve mångkulturen!
Tycker inte att någon skall utstå hot och våld någonstans, speciellt inte på sin arbetsplats.
Måste vara svårt att jobba med ”laddade dynamitgubbar/gummor”, ett uttallat hot kan ju vara ett desperat uttryck för att bli tagen på allvar just där och då likväl som att det en timme senare eller 3 dagar senare kan sättas i verket.
All sjukfrånvaro som inte har någon uppenbar fysisk orsak är knepig att bevisa.
Idag så kan det ju vara mitt egna privata liv som gör mig sjuk på jobbet och vem skall bevisa det…… under tiden är det jag som förlorar inkomst.
Den där polisen borde göra något annat, sätta gatsten eller nåt.
/Anna
Leon, om det vore så enkelt ändå. Ett svart-vitt resonerande kommer vi sällan någon vart med.
I kommunen återfinns hårt arbetande anställda. Dock får jag hålla med om en sak, att nedskärningar av fritidsgårdar och personal inom barnomsorgen har gett ringar på vattnet. Det har inneburit färre vuxna, goda förebilder, helt sant. Men att de pengarna skulle gått åt till korrupta tjänstemän är jag siste man (kvinna) att tro på.
Åke, mångkulturen har knappast med min frågeställning att göra.
Tack Anna! Även jag är smärtsamt medveten, på nära håll vet jag att innan vi får ett ok i baken för att klara oss igenom vårt sjukförsäkringssystem så skärskådas privatlivet. Kan de hitta en svaghet där så läggs alltför mycket tyngd på det.
Flera gånger tycker jag ändå att det kan gå att koppla en svår händelse i tjänsten med ett psykiskt illamående. Jag ser själv hur påverkad jag blir, inte alltid, men i de svåraste fallen. Det är då jag inte gillar att jag använder min fritid till att bearbeta och komma tillbaka.
Jag skulle fortfarande vilja se att det lyftes upp på politikerbordet hur flera yrken har det. Och sägas bör, det finns trötta socialarbetare som borde kolla brödrostar också, i rättvisans namn,
Som anställd på det aktuella socialkontoret börjar så klart tankarna att snurra. Är detta ett dåd av ungdomar som hänger runt torget eller är det någon vuxen missnöjd besökare? Alla tidigare hot som funnits mot enskilda handläggare, har detta en koppling. Och i nästa steg funderar jag på hur blir det på måndag. På vilket sätt kommer detta att påverkar oss anställda och alla de individer som behöver socialtjänstens stöd? Jag kommer i alla fall att fundera en gång extra innan jag sitter kvar sent om kvällarna på min arbetsplats. För jag tror inte för en sekund att detta är något annat än en anlagd brand. Det är ju inte första gången någon försökt. Skillnaden är att det lyckades denna gången. Ja ni hör att tankarna snurrar. Och framför allt blir jag allt mer övertygad om att jag vill göra något annat än arbeta på ett myndighetskontor.
I mitt tycke gör du helt rätt som funderar på bytet. Att ha små barn och samtidigt arbeta med detta jobbet är ingen som tar hänsyn till.
En helt annan vändning i huvudet fick jag när jag pratade med en kompis, tillika socionom. Det är tur de kryllar runt mig för det går liksom inte pricka in vem det var. Men vändningen gällde att branden skulle kunna vara anlagd av desperat klient. Javisst, är det så.
Men, lyssna på det här, det kunde lika gärna varit en anställd det runnit över för.