Något som oroar läkare och allmänt normalbegåvade är den antibiotikaresistens vi i rasande fart utvecklar med allt för mycket användande av just antibiotika. I Sverige är vi rätt medvetna om detta. Vi vill gärna att utlänningarna ska skärpa till sig och inte skriva ut sånt här i parti och minut, men tjatar själva till oss extra starka doser när vi känner av en infektion i de övre luftvägarna. Bäst att ta i liksom, även om det inte ens är något som antibiotika biter det minsta på eftersom sånt orsakas av virus.

Nu har det dessutom framkommit att de där silverjonerna man bakar in i textilier för att motverka sur doft, motarbetar antibiotikabehandlingarna genom att förstärka cellväggarna, genom vilka antibiotikan är tänkt att ta sig genom. Som ni kanske vet sitter träningskläder rätt nära den mänskliga kroppen och det är främst träningskläder det gäller.

Den moderna människan vill alltså i sin enfaldiga egoism (vad rör det mig om hundra år liksom?) ha massor av antibiotika för säkerhets skull i onödan. I samma stund sitter hon där, med silverjoner i kläderna, för att inte lukta surt.

Men det är väl trevligt? Vi hjälper ju naturen på traven här! Nu behöver inte bakterierna kämpa så hårt själva för att bli resistenta, för det hjälper den ängsliga människan så gärna till med.

Vi ska alla dö, surt sa räven.

Dagens Apotek skriver om detta.

Vårdguiden.se ger mer information.

Oj! Naturskyddsföreningen skrev om detta redan 2009!

Dagen.se skrev också om detta 2009. Varför är det fortfarande tillåtet kan man undra?

Läs även andra bloggares åsikter om resistenta bakterier, antibiotika, silverpartiklar, silverjoner, antibiotikaresistens

Det var ingen idé! Kollegorna gjorde tappra försök att säga att Camilla var fin i sitt nyslingade/klippta-hår. Camilla å sin sida hade känt sig som när hon permanenta sig för första gången. Det var den gången då Camilla och barndomskamraten A sprang omvägar och gömde sig i bergen på öa för att inte synas. Vette tusan vem som skulle bry sig om två nykrullade 12-13-åringar. Men i den åldern är man väl axeln kring vilken jorden snurar antar jag.

Känslan var densamma men inga krullor var inom synhåll i söndags. Däremot växte paniken och Camilla funderade på om det i hushållet bodde en mössa som kunde få följa med till jobbet påföljande dag. Mössa inomhus och samtidigt göra försök att vara aktningsvärd myndighetsperson gick inte ihop på samma dag.

Summan av det hela blev en halv burk med spray på överdelen av huvudet, stelt hållen hållning och ett kraftigt intagande av försvarsställning. Det inleddes med att, ”det är ingen idé” och ”vi pratar inte om det”. Lika lite som människorna brydde som om krullorna på öa för 30 år sedan, lika lite fick jag sympatier från ändå vanligen empatiska kollegor.

I 2½ dygn gick jag runt och såg ut som Limahl, tonårsidolen från 80-talet. Frisören, min goa, bästa som vanligen gör ett suveränt jobb, fick veta ovanstående via sms. Nejdå, jag ska inte outa henne, hon är gossego, hon hade bara missat en detalj. Jag hade inte bett om Limahlstuket.

Sambon såg likheten när jag nämnde namnet. När de 2½ dygnen hade gått frågade han om det var mer åt George Michael-hållet nu då. Finemang. Dels stämde det aning bättre med hårets nuvarande färgkombination och dels var jag så nedrans förtjust i den pôjken då det begav sig. Det var innan han drällde runt på offentliga toaletter. Han var uppsatt med fleeeera bilder helt inofficiellt på källartoaletten i barndomshemmet. Camillapappan klagade då han skulle bruka toaletten som var klädd med bilder av just nämnda Mr Michael. ”En känner ju seg som en bög” var omdömet när pappan försökte bruka klädda källartoaletten. Han vet nog inte än i dag hur rätt han hade.

Men tillbaka till Limahl á la 2012. Han är nu tillbaka på sitt 80-tal då goefrisören räddade mig. Jag slipper leta efter en mössa. Jag slipper försöka hitta argument om att det nog kan funka ändå. Nu har frisören rättat upp tillvaron och jag kan se fram emot att gå på bröllop om nån vecka. Utan Limahl. Han är inte bjuden.

Foto: Någon schysst kille bakom staketet

Jag ska försöka fatta mig kort, mina ögon är nämligen torra som flörtkulor och harmonerar illa med bildskärmen. Jag har i alla fall genomfört mitt första Göteborgsvarv. Tiden blev hyggliga 02:10:10. Jag är lite besviken, men med tanke på att jag har varit tvungen att dra ned på träningen lite för mycket veckorna innan ska jag kanske vara nöjd. Dra också bort två minuter för ett besök på en portabel toa i Eriksberg.

För övrigt kan jag inte påstå att de som springer sakta alltid håller sig till höger som uppmanat. En och annan breröv har man faktiskt fått ta ett extra varv runt för att komma fram och förbi. Men det är ett lopp fullt av amatörer, som jag själv, man kan inte förvänta sig att alla ska springa i perfekt formation. Det vore dessutom lite trist.

Vädret förresten. När startgrupp 15 eller 16 förberedde sig drog molnen sig undan och släppte ned solen, med resultatet att mina ögon badade i saltlag under vissa partier. Tack och lov för blåst och skuggande byggnader säger jag, nästa år blir det nog pannband. Dessutom hittade jag inte min vita mjukfina undertröja, så nipplarna kommer att påminna mig om sina existenser i morgon när jag patrullerar Allum.

Att det första Göteborgsvarvet för mig skulle ge mersmak var ganska givet. Jag kommer absolut att springa nästa år igen om jag inte får förhinder. Då ska jag under två timmar!

Men nu tittar jag åt andra lopp. Lidingöloppet låter kul, sedan verkar Skutan runt den 18 augusti vara väldigt spännande.

Nå, nu ska jag varva ned för i kväll. Det är en dag i morgon med och eftersom det är jag som låser upp ett helt köpcentrum vill jag inte försova mig. God natt

Förresten, höll på att glömma. Tack alla fantastiska varvsarbetare – funktionärerna alltså.

Skutan runt.

Förra inlägget i ämnet.

Kipchirchir vann över mig i år.

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborgsvarvet, halvmara, knäproblem

Foto: Thomas Olausson

Jag är något orolig inför morgondagen. Klockan 15:26 kommer nummer 54976 att dra i väg med ett gäng som kallas startgrupp 17 i loppet ingen göteborgare lär kunna undvika att märka av.

För första gången ska denne fyrtioettåring springa Göteborgsvarvet, 21 kilometer på hård asfalt, och dessutom i ruggväder. Det där med vädret känner jag i och för sig mest är till min fördel, jag blir ändå varm så det räcker. Det är värre med asfalten. När jag härförleden sprang 16 kilometer fick jag känning i båda knäna, och när det hade gått över någorlunda kom en flytt och en miljard tunga kartonger i krökta trappor som en skänk från nedan. Nu har jag knän av frigolit igen.

Men jävlarisatananamma då om jag inte ska kunna stappla mig i mål på en rimlig tid! Jag är säker på att den senaste ofrivilliga vilan ska vara ett larvigt litet minus i det stora hela. Med tusentals hejande åskådare kan man väl knappast känna av sånt? 21 kilometer är en marginellt längre bit än de 16 jag har varit uppe i som mest inför loppet, då har jag dessutom inte haft åskådarstöd och folk som gett mig vatten. Då har jag bara haft en iPhone med för kort spellista.

Är det någon läsare som kommer att göra mig sällskap tro? Jag återkommer och berättar hur det gick efter loppet. Nu måste jag leta upp skorna i någon av de där kartongerna…

GP skriver om vädret under loppet.

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborgsvarvet, halvmara, knäproblem

Det är kanske på sin plats att skriva ett avslutande inlägg om filmen jag och Camilla var med i, den har ju trots allt blivit klar och haft premiär.

Egentligen är det inte så mycket att tillägga mer än att det har varit roligt att få spela in detta för den unge Christian Zetterberg. Resultatet blev bland annat ett tredjepris i mellanviktsklassen på filmfestivalen Frame, och tio tusen kronor till framtida filmprojekt från ABF.

Det är en kort film, gjord av unga och amatörer. Visst ser man brister om man vill leta sådant, men det är ett första projekt som har lärt alla oss inblandade massor. Bland annat ska man inte underskatta lagen om alltings jävlighet. Den medför regn på fel dagar, skådespelare som sjukar sig i sista stund, barn som inte har barnvakt och måste hållas längst bort i ett litet hus för att mamma och pappa har ett hetsigt låtsasgräl i köket.

Främst det där med att inte hinna fixa barnvakt, då Camilla fick hoppa in som mamman i sista sekund var ett aber. Det där med ”tystnad tagning” är inte ett begrepp som barn prioriterar i sin inlärning. Alltså fick vi försöka gräla tyst fast det underförstått skulle vara nära till våld. Jag är personligen inte helt nöjd med min insats där. Jag skulle ha velat vara mörkare, mer labil, osäker och okontrollerad. Det är i alla fall så jag föreställer mig en hustrumisshandlare som håller en familj i terror.

Däremot är jag grymt imponerad av Camilla som jag ärligt tycker gör bästa rollprestationen. Krånglig och Motvalls som hon kan vara gjorde hon ett styvt jobb i ganska kyliga förhållanden, outsövd och inkastad. Nu visste jag ju att hon har en talang för att spela, men samtidigt ska det sägas att jag inte på något vis försökte peppa in henne i projektet, det stod överpositiva Ulrika för, mamman till Kornelia Wiklund som spelar tjejen som försöker nå skilsmässobarnet Philip.

Camillas inlägg om sina upplevelser av filmandet.

Mitt inlägg från då trailern var klar.

Första inlägget i ämnet.

Christians hemsida – rykande het!

Läs även andra bloggares åsikter om Att blunda för sanningen, skilsmässobarn, film, skådespeleri

Undrar du som jag ofta över om datummärkningen på en matprodukt är helt galet tilltagen? Då har du troligen också ofta helt rätt.

I programmet Plånboken i P1 rådfrågas Carl Yngfalk från Företagsekonomiska institutet vid Stockholms universitet om detta, och precis som man kan ana är det oftast inga som helst problem att använda ett ägg vars bäst före-datum passerades för en månad sedan. Detta visste man ju förr, på den tiden då man luktade på sin mat om man var osäker på hur länge den hade stått i skafferiet. Förr i tiden var det självklart att kolla upp och lita på sina egna åsikter, i stället för att stirra blint på ett datum – som är satt för att verka bra snarare än för att visa varans verkliga levnadsgräns.

Vi är helt enkelt så korkade som konsumenter att vi inbillar oss att en konservburk med flera år till sitt bäst före-datum är preparerad med något skumt, uppenbarligen odeklarerat. Därför skriver producenten i stället ett datum, kanske något år framåt, för att du och jag för det första ska våga köpa den över huvud taget, och för att vi sedan hellre (”för säkerhets skull” – med det nervösa bakhuvudets argumentation) ska slänga den, med nittio procent av sin levnadstid kvar, än att äta den efter fem år då producenten vill sälja nytt. En konservburk som är hel håller faktiskt maten fräsch massor av år, eftersom den per definition är konserverande. En trasig burk är inte konserverande, och håller inte ens till bäst före-datumet. Så enkelt är det ju om man tänker efter.

Samma sak med spaghetti. En torr produkt som knappast kan torka ut eller mögla av sig själv i ett torrt och fint skafferi. Att leta efter en datummärkning på ett paket pasta är rätt ängsligt. Lite som att känna efter att dörren till toaletten verkligen är låst, när du är ensam hemma i det enda huset på en ö i yttre skärgården under värsta islossningen. Inget kommer att hända!

Och så det här med salt. Carl Yngfalk tycker det är onödigt med datummärkning på det, och jag är böjd att hålla med. Det torde också vara tämligen svårt att spika ett bäst före-datum nästa år på en vara som bildades 100-250 miljoner år innan människan fick för sig att paketera det och i samma ögonblick börja ängslas över hållbarheten. Jag hade tyvärr inget saltpaket hemma att leta märkning på, men Jozo förklarar i alla fall på sin hemsida att deras salt har obegränsad hållbarhet.

Wikipedia om datummärkning.

Livsmedelsverket reder också ut begreppen.

Lyssna gärna på intervjun. Inslaget kommer 25.04 minuter in i programmet.

Uppdaterat 120508 #1: Jag fann detta i butiken. Notera texten och företagets fantastiska tajming. Salt håller alltså exakt 250 miljoner år – och så två år till om man ska tro Falksalt. Klicka för större bild.

Foto: Thomas Olausson

Uppdaterat 120508 #2: Sveriges radio hörde av sig och berättade att de hade löst mitt problem med endast bädda in det aktuella inslaget. Här har ni det.

Läs även andra bloggares åsikter om bäst före-datum, sista förbrukningsdag, datummärkning

Foto: Thomas Olausson

Jag ville bara lägga upp en bild och berätta att Vanligtvisfamiljen har flyttat – från Hisingen och ut till en lantlig idyll där alla frågar om man vet att Lotta Engberg bor en bit bort. Lotta får bo var hon vill, men flytten kan uppta en del uppmärksamhet den närmaste tiden.

Förhoppningsvis ska vi inte bli helt uppslukade och tappa bort bloggandet för mycket. Kanske kan de nya vyerna ge något extra uppslag till och med, högst troligt faktiskt.

Men inte på ett par dagar än känner jag…

Vanligtvis.se flyttar alltså bara sin utgångspunkt. Du finner oss på samma plats på nätet som vanligt.

Vad är det här då?

I spåren av den senaste tidens artiklar i GP, där yrkesgrupper och personer hängs ut till landets anonyma digitalpöbel verkar nu Göteborgsposten slås samman med Flashback.

Ja det mesta tyder i alla fall på att en ohelig konstellation utan normalt affärsmässiga band är i det närmaste klar, och därmed kan GP fortsätta nedtrappningen av journalistiskt och etisk arbete. Gammelmedia möter därmed upp allmänhetens krav på minskad objektivitet. Artiklar och reportageserier som tidigare upptog mycket av personalens tid kommer nu att produceras på betydligare kortare tid än hittills, mycket tack vare de mer tidseffektiva spekulationerna som inte kräver samma förarbete.

Men helt utan faktagranskning kommer tidningen inte att vara. Man planerar att anställa en grupp rättshaverister för att slipa på formuleringarna innan reportagen kommer i tryck. Man kommer också arbeta hårt för att det ska vara svårare att få en överblick över olika artiklar om samma händelser. Tillträdande avdelningschef för rätthaveristerna är Manne Af Gatan och är handplockad på måfå. Ett osäkert kort är ju ett roligt kort sägs tidningens ledning ha skrålat på en blöt after work härom veckan, men det är inte bekräftat, vilket självfallet kan kvitta i tider som dessa.

På det här viset kommer läsarna att lockas att ta del av samhällsinformationen på ett nytt och modernare sätt än tidigare.

Vanligtvis.se har inte sökt oansvariga för en kommentar men förutsätter att bytet av tidningens chefredaktörer är ett tecken på att omstruktureringen är i full gång. Att inte fortsätta på den inslagna vägen vore ett marknadsmässigt klavertramp.

Det går även spekulationer om att upphandla den populära bloggen ”Lokaltidningsbesvikelse”.

Ironi i all ära, men GP borde verkligen överväga att se över hur deras artiklar påverkar opinionen och människor som hängs ut. Flashback har en viktig funktion, men där vet man spelreglerna. En tidning bör initialt leverera något mer kvalitativt än en snabbt inkastad brandfackla. Det kravet behöver man inte ställa på ett forum.

GP skriver om biljettkontrollanter igen.

GP skriver en överslätande artikel för att verka objektiva.

GP skriver ännu en lätt överslätande artikel, för att flika in att det finns olika synsätt.

Bloggen Lokaltidningsbesvikelse.

Tidigare relaterat inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborgsposten, Flashback, journalistik, biljettkontrollanter, Västtrafik

Nu är jag där igen, i James Bond-träsket! Skyfall har premiär om endast 184 dagar och knappt 3 timmar, då kan man ju snart inte sitta still längre.

Faktum är att jag ganska nyligen har drömt en av mina ytterst få mardrömmar, med den kommande filmen som grund. Jag drömde att den gick tillbaka till Pierce Brosnan-filmernas stil och fullständigt floppade i löjliga karaktärer och tramseffekter. Alla Craig-belackare som jag försökt argumentera emot fick all ammunition de behövde och jag hade bara att ge upp och rödgråten vandra ut ur salongen.

Något jag speciellt uppskattar med de nya filmerna är de snygga tidlösa kläderna. Tidlösa i en rejäl portion Steve McQueen-anda. Därför kan de kläder Craig bar i sin första film vara lika förbannat schyssta i dag, sex år senare.

Men det är främst en speciell jacka jag suktar efter – The Quantum jacket. Originaljackan är designad av Tom Ford och ganska säkert apdyr, men jag har hittat en leverantör som har specialiserat sig på skräddarsydda replikor av filmkläder, och där finner man den, jackan som Bond har i Quantum Of Solace. Man ser den bland annat i scenen där han erbjuder Mr Greene en liter motorolja i värmen. Man ser den även på sina håll i trailern här:

Nå, leverantören heter Magnoli Clothiers, och innehavaren Tony Magnoli har från början tydligen specialiserat sig på Indiana Jones-kläder och replikor av andra saker från de filmerna. Jag fick tipset från fanatikersajten Jamesbondlifestyle.com där för övrigt David Zarinsky ges plats för sin videopodcast. Se avsnittet nedan om McQueen-inspirationen i Bond-filmerna. Jackan dyker här upp i vitt:

Jag tycker i alla fall att det är okej att köpa en sådan här jacka utan att tänka på det nördiga i filmkopplingen, den är helt enkelt skitsnygg och torde passa till det mesta jag bär i övrigt. Vad som oroar mig är framställningen, dessa kläder görs i Indien och Thailand, och alla vet ju förhållandena där. Jag vet inte om det känns värt att bära en skitsnygg jacka som kan ha färgats i ett bad där en tolvåring har trampat runt tyget i giftiga kemikalier.

Här skriver Zaritsky om Magnoli Clothiers.

Magnoli Clothiers hemsida.

Indy props – Magnolis samling av egenhändigt framställda replikor.

Magnoli props – unika replikor från filmens värld – och fejkade pass och pengar!

David Zaritskys sida.

Den officiella sidan för James Bond och Skyfall – med räkneverket…

Jamesbondlifestyle.com.

Ja, jag har skrivit lite om James Bond tidigare ja…

Aftonbladet skriver en artikel om kommande filmen.

Dessutom måste jag kanske börja dricka mer öl nu också.

Läs även andra bloggares åsikter om Indy Magnoli, filmreplikor, James Bond, Daniel Craig, Quantum jacket, Steve McQueen

Foto: Riksbanken

Spontant måste jag erkänna att de nya sedlarna känns väldigt tjusiga, å andra sidan brukar anblicken av nya pengar alltid muntra upp, så det kanske måste smälta in ändå.

I dag presenterades alltså Sveriges nya sedlar och genast kommer klagokören upp i höga toner och falskt osynkad kanon på Aftonbladets hemsida. Det är ju ytterst få saker som den gruppen kan samsas om och uppskatta utan obegåvade urspårningar. Vi ska lämna dessa i sitt eget muppuniversum, och i stället ta en liten titt på vad Riksbanken har visat upp.

Vi har alltså fått Astrid Lindgren på tjugan, Evert Taube på femtiolappen, Greta Garbo på hundralappen, Ingmar Bergman på den nyintroducerade tvåhundringen, Birgit Nilsson på femhundringen och slutligen Dag Hammarskjöld på tusenlappen.

Det är minsann en välkomponerad marknadsföringspatrull för konungariket Sverige. För vad är väl inte detta om inte ett sätt att berätta för världen att Sverige faktiskt har några rejält representerande kändisar från tiden då en kändis verkligen var en kändis? Samtidigt är det en upphetsningsfaktor på höga skalan för de svenskar som envisas med att gå in på Perez Hiltons blogg och berättar att de är just svenskar och att-Loreen-är-jättejättebra-och-att-det-är-kul-att-Perez-har-upptäckt-henne, (djuuuupt andetag och nytt syre) och att mammas-väninnas-kompis-vänstersex-hundvakt-faktiskt-har-sett-Loreen-på-Pressbyrån-i-Sollentuna-och-att-hon-var-jätte-down-to-earth-faktiskt, jorå.

Nu JÄVLAR kan vi darra på läppen av stolthet när dessa svenska potentater tornar upp på de finaste av sedlar denna värld kan uppbringa. Euro-sedlarna kan man minsann torka sig i bajvecket med, de där länderna har både ful formgivning och kraschande ekonomier.

Några högst personliga tankar om formgivningen då. Dag Hammarskjöld liknar en vän som reparerar tv-apparater i Höör. Astrid Lindgren passar bra på den lägsta, men därmed också mest användbara valören. Evert Taube kanske inte är så känd utomlands som de andra, men han ser ju så oerhört vänlig ut. Filmremsorna på hundralappen med Greta Garbo var lite töntigt, en första tanke som borde ha ratats för en stillbild ur någon film. Stockholm på baksidan var däremot passande. Tvåhundralappen med Ingmar Bergman är formgiven med just en filmbild, men baksidan känns lite som ett vykort från sextiotalet, visserligen en nog så trevlig företeelse men inte så sedelsnygg. Birgit Nilsson på femhundralappen ser väldigt sedelaktig ut på framsidan, men Öresundsbron på baksidan? Knarkbryggan som danskarna inte vill ta emot på land?

Nå, jag tycker att det blev fina bilder och en snygg genomgående stil. Det ska bli roligt att se dem när de dyker upp i verkligheten runt 2015. Grattis till Göran Österlund. Det var hans bidrag ”kulturresan” som vann tävlingen som ledde fram till nästa upplaga svenska papperspengar.

Aftonbladet skriver förstås, det handlar ju om pengar.

SvD skriver om detta.

DN skriver om detta.

GP skriver om detta.

Riksbanken skriver själva om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Österlund, sedlar, Riksbanken, nya sedlar, tvåhundralapp, tvåhundring, tvåhundrakronorssedel