Om du som jag inte är så tv-ig utan petar i tablån och tänker, näpp, inget att se för mig idag heller. Om du som jag letar på svt-play efter guldkornen när tv-tiden finns i ditt liv. Då har du säkerligen hittat svt-play och yvas ungefär som jag. I mitt liv passar det sällan med tv-tablån. När mina sevärda program sänds håller jag på med nåt helt annat, livet liksom prioriterar sig självt dessa dagar.
Det är så nedra finemang med svt-play på det sättet. Jag behöver inte jaga inspelning längre utan kan när och var som helst sätta på det jag vill se. Det fina i svt-kråksången är att jag får nys om program jag aldrig hade luktat mig till i tablån. Jag ögnar igenom snabbt som attan och ramlar gärna förbi de lite ”trögare” programmen.
Ett som nu har fångat mig är ”Fotbollsdoktorn”. Programmet sändes den 11 januari och var en dokumentär om en mottagare av ett pris i galan ”Svenska hjältar”. Det är lätt att vilja vifta bort ett tårdrypande program och galor kan jag bli plättmätt på.
Den här gången kan jag varken säga att svt-play eller ett idogt letande bidrog till min hänförelse över programmet. Jag och goa sambon rasade ihop i tv-soffan endera kvällen med varsin kaffemugg i handen. Vi klistrades fast i programmet om Carl-Axel Ekman och hans hustru Monica. Carl-Axel var en pensionerad läkare och Monica tandläkare. Att vila sig när pensionsåldern trädde in var liksom inte deras cup of tea. Carl-Axel började med en resa till Kenya, sedan var de fast i hjälparbete i tjugo år. Vilken pension! Vilket avslut.
Att jag satt och snörvla, hickade och torkade kindrinnande tårar är ju ingen svår spanuppgift direkt. Men programmet fastnade sååå i hjärtat på oss båda. För min del var det en sådan kärlek till människor som förmedlades. Ett hopp om att ingen kan rädda alla men en kan hjälpa någon.
Såklart att det petar på mitt socialarbetarhjärta men var och en som har ett hjärta av något annat än sten berörs säkerligen av programmet.
Det ger hopp i en annars så gråsvart tillvaro. Förändring är möjligt. Carl-Axel och Monicas historia lär inte försvinna som annat krafs jag försöker få hjärnan att behålla, mot dess vilja alltför ofta. Deras historia är outstanding.
Läs även andra bloggares åsikter om Carl-Axel Ekman, Monica Ekman
