Att män av diverse skäl sedan länge har velat dra sig undan i kojor och garage är väl känt. Anledningarna skiftar förstås och en psykolog skulle säkert kunna ge flera biologiska och psykologiska förklaringar, troligen långt djupare än de som min egen insikt kan prestera.
Min morfar var en kojbyggare. Någon gång på sjuttiotalet uppförde han ett fantastiskt svartbygge i hälsingeskogarna. Jag förutsätter att det var ett svartbygge, för bara vi invigda och trollen hittade dit. Det var en nybyggarkonstruktion av liggande rundtimmer, taget direkt från runt knuten redan innan knuten ens var knuten. Nå, vi talar inte om kraftigt timmer men vi talar om en häftig skapelse i en ljuvligt doftande hälsingeskog.
I den här kojstugan installerade morfar väggfasta våningsbäddar och en kamin med skorsten. Genom det lilla fönstret spanade han på älgar och andra varelser som passerade när det blev skumt på kvällen. Det doftade av fotogen, skog och kaffe och det fanns alltid ett basförråd av sockerbitar och mariekex i en plåtlåda på det lilla bordet. Där fanns även en uppsättning bestick och annat köksgeråd. Ja, där fanns allt möjligt. Mjölken och lättölen låg i något kallt vattenhål i myrmarken som kantade stigen till kojan. Mjölken hade mormor och morfar alltid i någon gammal brännvinsflaska. På den här tiden sparade man nämligen flaskor och använde dem till hemmagjord jordgubbssaft, och som sagt medhavd mjölk.
Han utvecklade och finputsade kojan ständigt så länge han orkade ta sig ut till sin älskade skog och ensamheten där han kunde ägna sig åt aldrig sinande projekt och kanske sin speciella vresighet som han inte visade mig och min bror i större utsträckning. Det är med familjens återberättelser som den för oss barn ganska endimensionelle morfadern har fått flera sidor, vissa charmiga, vissa mindre charmiga, som hos oss alla.
Morfar var inte alltid ensam ute i skogen. En bit från kojan hade han och mormor en lada framför vilken de bland annat odlade jordgubbar och fyllde ett väldigt litet växthus med ljuvliga dofter. Tillsammans har de troligen plockat tonvis med lingon och blåbär och hjortron. Tillsammans lärde de sig silver- och näverslöjd. Men kojan var nog morfars man cave, snarare än ett gemensamt projekt. Det var kanske inte bara en möjlighet till syre för honom, utan även för mormor.
Det har gått några år sedan mormor och morfar gick bort, i nämnd ordning. Näverprylar, silversmycken och allt möjligt lustigt finns kvar här och där i familjens ägo. Skogen, kojan, ladan och sommarhuset i Finneby däremot, har gått okända öden till mötes efter konstiga turer där obefintliga testamenten och komplicerade släktförhållanden drastiskt förenklade besvären med att ta hand om kvarlåtenskap. Kvar finns mest minnen från sagornas och dofternas tid.
Ordet man cave – mansgrotta, har seglat upp på sistone. Det är ett amerikanskt begrepp som självklart lär vara en ordlek med ordet caveman – grottmänniska. I sin mansgrotta tillåter man sig att bara vara man i en så ursprunglig form man kan åstadkomma. På morfars tid fanns inte begreppet, och han skulle garanterat inte tapetsera väggarna med uppradade Budweiserflaskor eller konstla till det med andra töntiga manlighetssymboler – morfar var ett original, på gott och ont.
Snett ned från vår balkong (den jag brukar sova på) en bit nedåt gatan finns det ett par garage i ett hyreshus. Där sitter ett par gubbar på en bänk allt som oftast. De sitter där utanför sitt öppna garage och tittar på den här mannen när han går förbi med sin son på ryggen. Ibland möter de gubbar från andra sidan gatan och rensar ett par meter ogräs i allmänhetens stenläggning tillsammans. De har sin man cave där i sitt garage. En dag ska jag tamejfan snedda över med lille M och prata väder och lokalhistoria med de gubbarna.
Här finns det riktiga skogskojor! Mormor och morfar tog hit mig som liten – Kojbyn i Lassekrog.
DN skriver om amerikanska förortsmäns flykt till sina mansgrottor.
Läs även andra bloggares åsikter om kojor, man cave, caveman, mansgrotta, koja
{ 2 kommentarer… läs dem nedan eller lägg till en }
Fint skrivet. Mycket nostalgi i detta.
Tack