När orden finns inuti men inte vill fastna på pappret, det är då jag tror att ingen är intresserad av att läsa just mina ord. Orden som virvlar ut i cyberrymden och blandar sig med den mängd av bilder och ord som helt plötsligt flyger där ute. Vart ska de och vart är de på väg? Har jag skrivit något som landat någonstans, hos någon? Eller ramlar det jag skriver på en sophög i Norrbotten? Vad vet jag, ingen sophög i just Norra Botten är undersökt med lupp av mig. Dessutom har jag en förbaskat känslig näsa och skulle absolut inte göra mig så bra grävande i en sophög.
Är det vintermörkret som gör mig misstrogen eller ska orden helt förbli privata? Får alla ord verkligen plats på det däringa internätet? I den ofantliga mängd ord som nu åker runt därute, ska jag då skicka ut fler? Till vilken glädje?
Funderingarna är mina och jag får reda i dem själv. Kanske jag kommer fram till att jag är en i mängden och vem vill va en bland tusen och åter tusen utan mening eller innehåll?! Stora-små funderingar när nu jul-skattskrivningen är avklarad och jag grunnar på vad mina ringprydda fingrar egentligen kan åstadkomma. Jag lägger frågorna på min hjärnhylla och låter de gro där tills jag bestämt mig om det är värt att trycka knappar på tangentbordet. Blir orden ihopsatta på ett sätt att de får ett värde för någon endaste enda levande toking?
Läs även andra bloggares åsikter om inspiration, ord, skriva, bloggning
{ 2 kommentarer… läs dem nedan eller lägg till en }
Alla tankar har en mening…..cybervärlden svämmar över av åsikter men man får sortera, välja, ignorera och ta till/åt sig.
Kanske är jag en toka men ditt skrivande har betydelse för mig.
Kram!
Det var aldrig min tanke att leta bekräftelse och mina tankar far fortfarande runt…till vecken nötta skrivs det liksom. Men tack söta du, ändå