Fadimes systrar och även bröder som lever under liknande villkor som hon gjorde, dem träffar jag i mitt arbete, tio år efter att Fadime Sahindal satte hedersproblematiken på vår svenska karta. Hennes död var inte förgäves, det är alldeles tydligt det. Hon hedras och uppmärksammas på tioårsdagen på ett enastående bra sätt. I en förlängning vet jag då, efter mina möten, att hon ingjuter hopp och mod i dem som lever i förtryck idag.
Helt nyligen, i ett samtal via ett uppdrag jag har fick jag höra just de orden. När min tjej kom i kontakt med Fadime och Pelas historier så läste hon mer och mer. Ju mer hon läste desto mer förstod min tjej att det skulle kunna gå att protestera. Frågan de alla ställer sig är vad det kostar dem.
Vi vanliga svenskar som levt ett liv bortom sociala större frågetecken, vi har inte en aning om vad dessa unga människor lever med. De lever inte efter våra svenska lagar. De bor hemma och är 21-22 år. De får enbart gå till och från sin skola eller arbete. Allt som ska göras därefter är någon annan som bestämmer, oftast fadern men även hans släktingar. Det kan ske genom kontroll flera tusentals mil härifrån. Jag har förvånats över vilka krafter som kan styra från hemländerna. Åsikter kommer till kalla Sverige och deras familj uppe norr på ett för mig spännande sätt. Inte spelar det någon som helst roll att Sverigefamiljen lever i trygga Skandinavien. De lever ändå med sin ursprungsfamiljs tyckande alldeles inpå sin vardag. Jag som trodde att min uppväxt på en ö med ca 500 invånare innebar hård social kontroll. Men det har mitt arbete lärt mig, jag har inte en susning vad social kontroll kan innebära.
Jag har lärt mig att det inte är en enkel väg ur förtrycket för dessa tjejer. Deras band till familjen är livet för dem. Här krockar vårt svenska sätt att betrakta familj och släkt som vi flyttar från för att gifta oss, utbilda oss eller arbeta på annan ort. Vi har skapat avstånd med vår släkt för att ställa vår lit till nyare vänner när livet bråkar och vi behöver människor runt oss. Banden de har till sin familj gör att deras ensamhet, om de vågar opponera sig, är kompakt.
När jag möter en utsatt tjej i mitt arbetet vill jag så gärna rädda henne och ge en möjlighet till ett liv där hon får välja och ta egna beslut. Men om jag gav uttryck för min önskan då skulle jag skrämma iväg henne och aldrig få träffa henne igen. Det är en snårig väg att gå, det är en balansgång mellan vår svenska lagstiftning och tjejens vardag. Tro inget annat, jag lever nära vår lagstiftning så den förmedlas. Men gissa att blicken och orden jag får lika gärna kunde varit en klapp på huvudet åt en litet barn som inte förstår någonting. Men nog förstår jag, de blir inte myndiga vid 18 års ålder bara för att lever i Sverige.
Tjejerna vet om att andra i deras situation som fått lämna Sverige och aldrig kommit tillbaka levande. De vet om giftermål vid tidig ålder. De vet vad hot innebär. De vet vad förtryck innebär. Skillnaden oss emellan är att de är så vana att orden förtryck, utsatthet inte tas i deras mun. Det är min svenska tunga som formar orden. Kvinnorna från dessa länder, som ändå lever i Sverige, har det helt enkelt såsom mina medsystrar hade det, ska vi dra till och gissa för hundra år sedan. Jag höftar stort men beroende på vem jag har framför mig i mötet så behöver jag leta mig långt tillbaka i den svenska historien för att likna vid kvinnors situation i vårt land.
Många gånger när vårat möte är över, för hon kommer tillbaka, jag skrämmer inte bort henne, då njuter jag när jag kommer ut i friska luften. Jag får andas den friska göteborgska gråa vinterluften, jag drar djupa andetag och känner en enorm tacksamhet över mitt liv. Tankarna vidrör tjejens liv, henne jag precis sa hejdå till. Vad gör jag för henne? Vad kan jag bidra med? Jag önskar förmedla hopp men det vet jag inte om jag är i närheten av.
I andan av tioårsdagen efter Fadimes död är jag ändå tacksam för att det hon gjorde och satte problematiken på Sverigekartan. Jag har i och med det fått en kunskap och medvetenhet som hjälper mig i mötet med medsystrararna till Fadime. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det endast är bekymrets art som förenar dem och inte utgången.
Läs även andra bloggares åsikter om Fadime Sahindal, Pela Atroshi, Fadime, Pela, hederskultur, hedersmord
{ 1 trackback }