Under min uppväxt har jag levt när tekniken satte fart och fullständigt körde över min människohjärna. Den klarar i rimlighetens namn av en viss mängd information men sedan protesterar den med att inte lägga in mer på kontoret. Borta är kroppsarbeten, borta är lärlingsarbeten. Så vi som inte orkade med skolan i 15 år på raken då, vi har idag mindre möjligheter, tror jag. Eller så är de bara omdöpta i olika projekt för att passa in i statistiken kring vår galopperande arbetslösheten.
När jag var liten var det nödnumret 90 000 som gällde. Det var ett heligt nummer. Det vågade jag knappt ringa om det hade hänt något. Idag har jag ingjutit mod i mig själv i och med att jag arbetar på en myndighet som ibland på jourtid de facto ringer till 112 för lite andra uppdrag eller frågor. Fortfarande finns det ett motstånd men jag skulle inte dra mig för att ringa om det har hänt något.
Igår hände det som inte får hända. 112 fungerade inte. Ställ det i proportion om det värsta hade inträffat. Då hade inte mitt pålitliga, trygga Sverige gått att lita på. Tanken är så svindlande att jag först vill bli den berömda strutsen och alls inte se nåt eller ta in problemet. Men i all sin dar, rädslan tar över om det skulle hända mina nära och kära något. Jag vill ju kunna få hjälp om olyckan drabbar oss eller ännu värre en stor samhällskatastrof.
Jag som inte äger en teknisk liten del i min hjärna undrar ju om det inte kan finnas back-up om 112-numret bråkar? Skulle nu, mot alla odds, även back-upen bråka, ja då borde det finnas ett nr. 3. 112 får helt enkelt inte vara ur funktion. Det är ju där vi snabbt får kontakt med samhällets resurser. Det är skrämmande att vi är där idag att jag inte litar på sjukvården, inte på 112, inte på att polisen kommer heller för den delen. Undra va tusan nästa steg är?
Hoppas jag blir emotsagd och att mitt uppväxtland inte är så långt borta som jag befarar.
Läs även andra bloggares åsikter om 112
