Att titta på sig själv genom någon annans ögon

Min sambo har vuxenlekt som statist genom ett flertal svenska produktioner. Jag å min sida minns min teatertid, way back, med viss inutirodnad

Som vuxen har jag en personlig talang som dramaqueen som alls inte varje gång faller vare sig mig eller någon annan på läppen. Nu föll det sig så, att kring tiden då de skattskrev sig i Jerusalem, d.v.s. tiden kring jul enligt kristen tideräkning var jag inne i en tajt jobbperiod. Då kan jag sakna sömn, jobba natt, vara med om direkt skitäckliga sociala bekymmer à la braskande tidningsrubriker. Kort sagt, i det läget behöver jag mat, sömn, träning och banne mig kramar. Sen blir jag la människa igen.

Under skattskrivningsperioden nu senast höll sambon på med en filmroll med ungdomar som skulle regissera. Jag lyssnade väl med ett ett öra ibland och ett halvt när jag var aning disträ och tankarna for iväg på skattskrivningstankar, eller ja, jul-hjärn-bryderier kan vi också kalla det

Jag hörde hur han blev uttagen till filmrollen, han pratade om motspelaren och att vi kände mamman till en tjej som också hade blivit uttagen.

Så långt, allt skôj och jag var glad för sammanträffandet med känningen som skulle vara med. Jag jobbade på, jultankarna, skattskrivningen och träningen stod högt på min dagordning.

Tills en dag sambon började mumla om att mamman i filmen nog var sjuk och att jag skulle bli tillfrågad, för ”jag var en person som skulle fixa det”. Flera hade blivit tillfrågade och vi kan se det som att det var sista halmstråt att övertala mig att medverka

Hjälpa till är min grej, som socialarbetare, tidsoptimist är ett drag jag inte är stolt över. Det resulterade i att jag i ett rejält svagt ögonblick sa att det löser jag nog. När noget hade slunkit ur min pratiga mun ångrade jag mig utav bara tusingen. Skattskrivningen då?! Träningen?! Sömnen?! Hur tänkte jag nu? Detta är jag i ett nötskal! Hur i hela helskotta ska jag få ihop’et nu?

Det fick jag inte. Stora bäbisen Camilla blev väckt sist. Goa sambon var uppe med tuppen, ordnade sig och lille M för att sen försöka få liv i monstret C. I bilen och mot inspelningen. Jag såg i kors och var allt annat än rolig att ha och göra med

Kortfattat, utskälld av sambon som spelade smått alkoholmissbrukande äkta make, morgonrocksklädd filmades jag utomhus, inväntades rätt väder för filmning. Jag har 0 i tålamod, jag har 0 poäng i väntan. Jag fick skälla tillbaka, morrtjata med min ”unge”, samma scen sisådär 8 gånger. Orden desamma, stegen fram till byrån är desamma men timingen ska vara rätt.

När hela leken tagit slut efter tre dagar med kaffe, kaffe och kaffe så kommer då en trailer från de gott ambitiösa ungdomarna som gjorde filmen. Vad tittar jag på? Ovanstående huvudbryn? Stegens betydelse, hur jag låter?

Nopp… nada… för jag är barn av min tid. Jag tittar på hur elefantfläskig jag ter mig på bild efter graviditet som erfors som elefantlång. Resultatet av min stirrighet lämnar jag därhän men av hela denna skojiga erfarenhet så är jag så ofantligt trôkig att det är viktigt. Det är banne mig lessamt att det är så viktigt men… när jag stirrat färdigt, då…

Då kommer jag på att jag haft skitroligt och så gärna skulle göra om’et, i en annan kanal, en annan tid. Jag tycker det är roligt att spela någon annan, att tänka inåt och fundera hur personen skulle reagerat. I nästa liv då beställer jag lite mer scenframträdande helt enkel.

Förra inlägget i ämnet – med trailern.

Läs även andra bloggares åsikter om Skådespeleri, statist, Att blunda för sanningen