Dagen efter balkongnatten

Man kan lugnt konstatera att det inte krävs att man går långt utanför det konventionella för att väcka uppmärksamhet i det trygga samhälle som vårt land oftast erbjuder.

Natten till i dag sov jag alltså på vår balkong, under en konstruktion av delar från en nedmonterad förrådshylla och ett par hopvikta flyttkartonger. Jag släpade ut en vanlig skumgummimadrass, rullade ut en stabil trasmatta och ett liggunderlag, samt toppade detta med två fårskinn innan jag placerade mig i en sovsäck anpassad för snö och flertalet minusgrader. Vädret var milt och omgivningens omtanke rörande kyla visade sig vara förspilld energi.

Med mig ut på balkongen hade jag en marschall och en fotogenampa, samt min iPhone, proppad med podradio och internet. Min tillvaro var alltså allt annat än primitiv och rå.

Det första man måste göra när man rullar ut sig utomhus är att ta in det omgivande, det rogivande. Även om man befinner sig i en tätort som Eriksberg på Hisingen tystnar vardagsbruset och ersätts av mer lågmälda ljud, då och då uppblandat med enstaka grövre toner av upprörda lastbilsmotorer och rusande bilar. Det första ljudet jag lade märke till kom från godståget som går ut till hamnarna. Jag har alltid tyckt om tåg och dess ljud så det kändes bekvämt att börja med.

Efter en stunds lyssnande till Hisingens nattliga tätortsbrus var det trots allt dags för lite podradio. Det blev en dokumentär från P1 där två kvinnor tog med sig sina små blöjbarn för en vandring genom vildmarken i Lappland. Ett passande program som bakgrund till mitt lilla vardagsäventyr.

Eftersom jag var så nöjd över äntligen att ha kommit ut för att balkongsova var jag förstås inte helt i fas med att just sova. I bakhuvudet visste jag ju att folk satt här och där och funderade över min status på både det ena och andra sättet. Jag var väldigt trött, men även lite orolig för att inte höra när sonen M obligatoriskt tappar nappen mitt i natten. Fem i ett gjorde han det och jag kunde konstatera att det hördes utan problem. Jag passade på att lätta på både blåsa och kläder när jag lämnade mitt basläger för denna uppgift.

Min vän och kollega Andreas skickade mig ett sms ganska sent med, precis då jag först var på väg in i dimmornas värld. Han var nu också på väg ut, och satte upp en så kallad puppa att nanna i. Andreas är en man i grönt och tältet kommer även det från den miljön – den gröna.

Natten tog slut vid sextiden då ljuden åter ökade på Göteborgs egen djävulsö. Jag gick in för att vara beredd när M vaknade i sin säng för den obligatoriska förflyttningen till vår. Med lite tur somnar han om där, men det förutsätter att han inte hinner skrika sig klarvaken. Jag lyckades och fick lite mer sömn innan sambon kom hem och dagen var ett faktum för mig och M.

Under dagen var jag i väg till köpcentrumet där både jag och Andreas jobbar. Där mötte jag hans flickvän som ett antal gånger denna förmiddag hade fått svara på vad hennes karl egentligen håller på med. Hon passade allt ansvar till mig och himlade med ögonen så där som bara en luttrad flickvän kan göra på rutin.

Summa summarum, det blev en angenäm natt och många nyfikna gillanden och kommentarer på Facebook. Ett par andra har meddelat att de vill vara med nästa gång. Jag känner mig lite som Forrest Gump som bara ville springa. Jag ville ju egentligen bara sova, men det höll uppenbarligen en och annan vaken.

Jag har blivit ombedd att besvara vad min slutsats blev efter natten. Det är svårt, jag hade ju ingen tes att utvärdera eller så, jag ville ju bara ut. Slutsatsen är kanske att många kände sig manade, men få deltog. Alltså är det många som håller inne vad de egentligen vill, och så vill man ju inte dö, eller?

Nu undrar min kära mor om det är där ute hon ska får sova nästa gång hon hälsar på. Jag vet inte det jag, inte om jag får välja först.

Förra inlägget i ämnet.

P1-dokumentären

Läs även andra bloggares åsikter om sova ute, hemlösa, uteliggare, luffare, koja