Idag har varit en arbetsam M-dag. Men det beror högst troligt på att mamman inte alls är förtjust i 1½-årsåldern. Språket existerar inte, åtminstone inte så det går att förstå. När lille M tycker att mamman inte förstår honom, vilket sker ungefär 3254 gånger/dag i hans liv, då, då..då illvrålar han. Han skriker inte, han illvrålar.
Jag ska ge ett exempel.
Vi ska ta oss ut för att ta en vardagspromenad som inbegriper soprummet, återvinningen och affären. En i vanliga fall en runda på ca 40 minuter som kan vara rätt härlig. Det går att ta svängen runt kajen och njuta av hamnens ljus och lyktor. Men idag var en bråkdag. Bråket började, som alltid när blöjan ska bytas inför uteturen. Bråket innehåller en 12 kilos liten ilsken unge som spjärnar emot så mycket han orkar, och han orkar. Här börjar mina svettporer göra sig påminda, vi finns-vi finns. Jahapp, påklädning av overall och stövlar i samma sköna avslappnade stil. I detta läget vet jag att svettporerna fungerar med råge. Valet mellan att ta på sig själv först och svettas ymnigt eller ta på lilleman först och njuta av illvrål-konserten medan jag tar på mig mina kläder sker på autopiloten, minns alltså inget från valet eller skeendet.
Väl ute har lille M ingen mössa, för hans svettporer har också testats. Men på utsidan visar han sitt charmiga leende. Vad gör att det inte finns en enda del i hjärnan på en 1½-åring som säger, vi är snart ute, kläderna ska bara på först, håll ut-håll ut. Nähepp. Helt tomt.
Han får gå bredvid en lastad vagn, lastad av allsköns bråte som en barnfamilj ger från sig som nu ska gå till sophimlen. Då bestämmer sig den lille charmören för en helt egen väg. Har ni sett Monty Pytons ”no sense of direction”? Det är lille M när han sätter igång, med ett leende från öra till öra. Inget kan stopp honom, jo minsann, en iskall moder som tokstoppar i honom i vagnen. Trodde hon ja, ca 300 meter ja.
Då gör vi ett nytt försök, gå lille M, javisst ska du få gå själv. Mamman vill ju vara en mamma som låter sin träningsglade son träna de nya kunskaper han förärat i livet. Så visst ska du få gå, lille vän. I ca 200 meter ja, sen gäller beter sig hans ben som om de saknar styrsel. Resolut stoppas han i vagnen, nappen i munnen och ungen tystnar. Kallt ute? Inte en chans.
Återvinning och sopor avklarade, mor och son är överens om att livet är rätt gott. Tills sonen ramlar på ingenting framåtstupa rakt i en pöl, illvrålet börjar igen. Efter tröst så infinnersig statusen ”vill-inget” igen. Den håller i sig så pass länge att modern slutat vara en god moder. Resolut har övergått i tvångsfastsättning i selen i vagnen. I med nappen, tyst med M och GÅ snabbt. Nu är tycka-om-et inte så överhängande.
Vi kommer oss hem, med nöd och näppe. Mamman deklarerar via sms till fadern att nu har hon nog promenerat klart med illbattingen på ett tag.
Hur läggningen gick vill ni inte veta. Men när snor och tårar rinner och han ropar på pappa, då veknar mammahjärtat och vi lägger oss båda i stora sängen. Over and out på en halv minut. Lilla killen, din dag måste ha varit minst lika svettig som min.
I slutet av dagen snackar jag lite med kaninerna som har flyttat in. De är ännu sämre på att kommunicera än lille M, men jedrar så förstående de är. Vad de ska få lyssna på mycket skit. Hejja Ior och Boye. Hejja, hejja.
Ogillandet av lille M är högst påtagligt utåt-i, inuti är motsatsen, schärlek till den lille arge charmören.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, trots, trotsålder, föräldraskap
{ 2 kommentarer… läs dem nedan eller lägg till en }
Ojjj…. jobbig, söt unge =) Men det roliga är att vi/ni älskar honom ändå =) <3
Det är väl tur att han är så söt helt enkelt