När jag var betydligt yngre levde jag i villfarelsen att krig och elände enbart var en tillfällig företeelse på vår jord. Om jag bidrog till att människor fick det bättre som då hade det väldigt illa skulle jordens resurser delas lika när jag blev stor. Det var liksom aldrig några frågetecken kring det. Jag gick i fredsdemonstrationer, jag samlade in kläder som vi skickade till något Afrikaland. Jag morrade och jobbade mot Apartheid, jag tittade på en föreställning i stöveldans som tack för engagemanget. Stöveldansen utfördes av påhälsande sydafrikaner som i Frölunda kulturhus visade sin dans. Om jag minns rätt var det antingen ett tack eller en önskan om vatten som iscensattes. Det var så långt från min lilla ö-värld där det regnade och blåste mest hela tiden.
Det var väl så långt jag klarade av att förstå och ta till mig. Stöveldansen var exotisk och aning overklig men min övertygelse var fast och högst verklig. När jag senare i 20-års åldern började begripa lite mer av jordens katastrofer, människans oändliga pinande av moder jord och dess invånare blev jag uppgiven och ilsken. Ilskan kunde la i och för sig komma från alla möjliga håll och kanter men miljön, krig och orättvisor var jag varken då eller nu särskilt förtjust i.
Jag fick börja i min lilla värld istället, jag fick vänta med att rädda världen. Det fick liksom komma senare. Jag började frenetiskt med miljöarbete i min närmiljö och på dagis där jag jobbade. Jag gick in för det med samma energi som varje gång något fångar mig. Tjugo år senare har mitt lilla miljöarbete blivit en del av min vardag. Men jag följer utvecklingen runt mig med någon slags rädsla för vart vi är på väg. Varför slutade vi inte kriga? Varför blev vi inte bara snälla mot varandra? Jag ser att pengar styr på ett sätt jag inte vill förstå.
Jag ser att den svenska skolan som var bäst i världen när jag satt i skolbänken och älskade svenska och matte, det senare tappade jag aning intresse för dock, den tvingas idag till vite för att undervisningen är undermålig. Detta skedde i lilla Idre som i mina öron hörs som tryggheten själv.
Sjukvården rustar ner. Psykiskt sjuka bor på våra gator i stället för på gruppboenden. Varför vet inte jag, men alla psykiskt sjuka skulle ut bland oss andra efter en psykreform. De som inte klarade av det bor nu under broar och i skjul och har inte längre en del av vårt varma samhälle. Dagis är idag en förvaring tills vi hämtar toktrötta småttingar som haft dryga 40-timmars veckor. Fritidsverksamheten verkar helt bortglömd i debatten. Grupper om 60 barn som EFTER skoldagen ska samsas. Vem ser mitt lilla barn i den högen?
Sjuk får man inte bli i vårt land längre. Då kommer försäkringskassan med kränkande skrivningar och därefter kallas arbetsförmedlingen in, för fuskat har du troligen gjort. Sjuk är du förmodligen inte, inte så sjuk som du säger i alla fall. De gamla? Äh, de låter vi ligga i sina sängar, de ska ju ändå snart dö. Att de ligger kvar och får liggsår och då får amputera ben är väl ett steg mot döden och inget annat. Vi tittar bort om det ligger en skadad person på gatan, tänk om han har kniv eller är smittad med någon farlig sjukdom.
Vi säger inte till grannbarnen som bär sig dumt åt för vi känner inte dem och vi vill ju inte säga till andras barn och helst inte lägga oss i sånt vi inte har med att göra. Vi lever idag i ett samhälle där självförverkligande står högst på topp-tio-listan. Jag kan fortsätta den o-charmiga uppräkningen men inuti gråter jag av alla exempel. Min fredsduva från högstadiet har tappat sin glans och jag har blivit aning tröttare och aning mer uppgiven. Jag ser inte de förbättringar vare sig i det lilla eller det stora, de förbättringar som jag som ung Camilla tog alldeles för givna. Jag önskar jag kunde få motviktsexempel på min domedagstext. Den är helt becksvart. För att jag inte ska svartna försöker jag se det Stig Dagerman såg,
”Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer”
Jag är glad och stolt över mitt arbete idag. Jag har just detta fokus, kan jag bidra på något sätt att lindra smärta för den lilla människan, ja då gör jag det. Kanske en och annan skulle känna igen att jag försökt hjälpa dem, men det är alls inte säkert att just de läser mina rader. Gladare ord än så här blidde det inte idag, det blir det nog en annan dag. Alla dagar är inte glada, men det finns ljusglimtar, bara man förmår att se dem.
Min Varbergsresa idag och kärt återseende med en söt D värmde gott i höststormarna. Minsann att dagen varit bra fast eländet där ute fortgår.
Sveriges Radio har haft ett strålande exempel i dagens nyhetssändningar
